Sedan måleriets födelse har den konstnärliga bilden skapats för att efterlikna naturen, och redan i grottmålningar som tros vara över trettio tusen år gamla ser vi försök att, så naturligt som möjligt, avbilda människor, djur och platser. Men likt ett barn som ritar idén av hur någonting ser ut, arketypiska symboler som det får lära sig så fort det börjar få en medvetenhet om vad det vill försöka återge, så motsvarade inte de tidiga konstnärliga bilderna någon form av absolut realism. Konstnärens ambition och krav på att återge verkligheten har i takt med tekniska landvinningar ökat under århundraden.
Samtidigt så är en konstnärlig bild, hur verklig den än ter sig, endast en tvådimensionell återgivning. Färg, blyerts eller kol som har applicerats på en yta i ett försök att efterlikna verkligheten. Fotografiets uppkomst under artonhundratalets första hälft innebar en revolution i gestaltningen av verkligheten. Visserligen är fotografiet också en tvådimensionell återgivning men det är samtidigt en exakt spegling av det verkliga. Fotografiets möjligheter blev också måleriets. Nu behövde inte konstnärer stå framför en modell eller ute i ett landskap när hen ville återge det verkliga, det räckte med ett fotografi på väggen.
Till en början fanns det ett stort motstånd mot att konstnärer använde sig av fotografiet som förlaga men omvärldens inställning kom att förändras. Även om det kan finnas upphovsrättsliga skäl att fundera på vems en bild egentligen är, så ”tillhör” ändå alla de bilder vi omges av på sätt och vis oss alla. De senaste årtiondena har vi sett tekniska omvälvningar som omdefinierat den fotografiska och den konstnärliga bilden, först hur tillgängligheten ökat kraftigt genom den digitala bildens övertagande och senare, inte minst, genom Internet. Avbildningen av verkligheten som för femhundra år sedan endast var förbehållen de mäktigaste och rikaste är nu allmän egendom. Vi ser, och producerar själva, hundratals bilder varje dag.
Något som förenar de åtta konstnärerna i den här utställningen är att de samtliga arbetar utifrån förlagor. Förlagorna är inte alltid fotografiska, de kan även vara andra konstnärers bilder. En övervägande majoritet av dagens konstnärer arbetar med förlagor så det är ingenting som gör de åtta utvalda konstnärerna unika, inte heller att de samtliga gör former av föreställande konst. Jag kunde ha valt helt andra konstnärer till den här utställningen men det jag har försökt göra är att välja konstnärer som förhåller sig olika till sina förlagor och som ställer frågor om vad en förlaga kan vara och vad föreställande konst är.
Förlagan i sig är en första spegling av verkligheten och konstnären står sedan för en ny, när hen låter förlagan genomgå den konstnärliga processen. Ibland ter sig konstverket väldigt likt förlagan, ibland mindre. Men det är alltid en ny spegling, konstnären är ett nytt filter som bilden har passerat. Slutligen genomgår bilden en ny process, den genom betraktarens ögon. Varje betraktare är unik liksom varje konstnär. Varje konstnärlig bild kan gestaltas och upplevas på ett oändligt antal olika sätt. Titeln ”Mellan dig och mig” syftar på relationen som uppstår mellan konstnären och betraktaren men också på det som finns mellan dem: filtret, reflektionen, processen. Förutom att göra vackra, tankeväckande eller tekniskt avancerade bilder så vidrör konstnärerna i den här utställningen också det som finns mellan oss, speglingarna mellan bild och verklighet, blickarna mellan dem och dig.
Gerhard Richter, banbrytande inom det fotorealistiska måleriet, samlade hundratals bilder i ett arkiv som han kallade ”Atlas”. Ur arkivet, som bestod av allt från familjefotografier tagna av Richter själv till tidningsurklipp, plockade han bilder som han använde som förlagor till sitt måleri. Uppklistrade på pappersark samsas bilder på banala objekt som en rulle toalettpapper med dokumentära bilder från nazisternas koncentrationsläger. För Richter blev organiserandet av arkivet ett sätt att bringa ordning i tillvaron. Han började under tidigt 1960-tal att numrera och katalogisera sina egna verk, och skapade på så sätt två parallella arkiv, ett med sina målningar och ett med sina förlagor. Båda arkiven är verk som ständigt växer och förändras, och som var för sig är oöverskådliga.
Det centrala i bilderna, Richters egna och de han samlade i sitt arkiv, är blicken och speglingen. När Richter ställde ut en spegel i sin utställning drog han temat till sin yttersta spets, betraktaren blev en bild bland utställningens övriga bilder. Med vår blick bidrar vi till verkens konnotation, till deras varande, men genom speglingen blir hela vår fysiska kropp en del av konstnärens idé och utställningens innehåll.
Konstverket skapar en illusion där betraktaren fyller verket med mening. Richter ville befria sina bilder från innehållet och hävdade att de, oavsett om de föreställde hans morbror som dog i kriget eller Ulrike Meinhof, saknade mening. För Richter var en bild ingenting annat än en bild. Enligt psykoanalytikern Jacques Lacan är varje bild en fälla, en skärm på vilken vi projicerar oss själva. Det som vi tror är bildens innehåll är en produkt av förutsättningar som inte begränsas till bildens tillblivelse. Ett fotografi är endast representationen av ett ögonblick, ett minne av en förfluten tid. Långt innan målningens förverkligande har den laddats med konstnärens förflutna, hens minnen och erfarenheter.
Konstnären väljer en eller flera förlagor som utgångspunkt för den målade bilden. Redan här har konstnären laddat den blivande bilden med sin blick, hen har redan påbörjat arbetet med sin illusion. På samma sätt har betraktarens blick laddats med hens förflutna, minnen och erfarenheter. Själva framställandet av målningen utgör ytterligare ett steg, betraktarens läsning av den färdiga bilden ett annat. När konstnären skapar sin bild är hen medveten om den andres blick, betraktarens. När vi som åskådare ser på konstverket ser vi samtidigt konstnärens blick men också en spegling av vår egen. Alla bilder skapas i relation till någon annan, alla verk är ämnade för en betraktares blick.
Isac Nordgren Jonasson