Samtal med Carl Hammoud

Carl Hammoud visar i ”Mellan dig och mig” en serie målningar som samtliga tycks utgå från samma motiv, en hög med stolar staplade på varandra. Men historien bakom målningarna är mer komplicerad än man först tror. Startpunkten för hela processen var en bild som Carl hittade av en slump.

– Jag hittade bilden av stolshögen på en marinbiologs hemsida, och hon hade tagit fotografiet under en period då hon arbetade i Chile. Hon skrev att hon hade passerat stolshögen på väg till jobbet och det var all information som jag hade. Jag kunde såklart bara ha mailat henne men jag gick igång på idén att försöka spåra högens bakgrund och uppkomst. Jag hade inte mycket att gå på men jag hittade till slut information om att det hade varit omfattande studentprotester i Chile och att högen hade byggts under de protesterna. Jag tyckte om att det fanns frågetecken kring högens uppkomst men jag gillade också själva handlingen.

Redan 2013 gjorde Carl en målning, kallad ”The protest”, med fotografiet som förlaga. När Ruben Östlund sedan arbetade med sin uppmärksammade film ”The Square” byggdes en skulptur med Carls målning som förlaga. Skulpturen förekommer, liksom flera av Carls målningar, i filmen. Carl tog sedan en serie fotografier av skulpturen som i sin tur är förlaga till serien ”STUMBLE”. Den fjärde målningen som finns med i den här utställningen, ”III”, har dock en annan snarlik förlaga. 2011 gjorde Carl en målning, ”Destroy Restore”, som bygger på ett annat fotografi, taget från en översvämmad skola för synskadade. ”III” bygger i sin tur på den målningen.

– Jag använder ganska många sorters förlagor. Nästan alltid har jag en lös idé om vad för slags bild jag vill göra och då börjar jag leta efter en viss typ av bilder. Så jag googlar asmycket, det är löjligt hur många bilder jag kan gå genom. Det har nog blivit värre med åren också, jag går genom så ofantligt många bilder. Ett tag gjorde jag så att jag använde olika delar från olika foton och så satte jag ihop dem till ett slags collage i Photoshop, för att få fram ungefär det som jag var ute efter.

Still från the square

Still från ”The Square”. Foto: Magnolia Pictures

– Jag arbetar med så få färglager som möjligt, jag målar egentligen bara i flera lager när jag korrigerar någonting. Jag tycker om att använda dukens vithet som ljus, så därför målar jag ganska tunt. Det är väl det vanligaste arbetssättet för mig men jag har också jobbat på andra sätt. Ibland har jag använt egna fotografier, byggt upp modeller eller gjort stilleben. Jag tycker om att arbeta inför utställningar och göra en serie verk.

På din senaste utställning, ”STUMBLE” på Galleri Magnus Karlsson, hade alla målningar samma motiv.

– Ja, den var ganska unik på det sättet. I vanliga fall brukar jag vilja variera motivet så att jag inte tröttnar på det. Jag valde en annan väg till den utställningen. Jag ville egentligen vara ännu striktare och bara måla samma bild som upprepades, men det kändes fel med tanke på skalan. Vissa dukar var mindre och då kändes det mer naturligt att göra detaljbilder.

Du jobbar ju väldigt mycket med detaljer.

– För mig är det nog ett sätt att komma åt mer abstrakta uttryck, där man inte avslöjar allt på en gång.

Det är ett intressant grepp som du använder, att du går så nära så att förståelsen nästan upphör trots att det är en realistisk målning.

– Det kan synas enkelt men det är faktiskt ganska svårt att nå dit. Det finns ju väldigt många möjligheter när man arbetar på det sättet, när man tar bort det igenkänningsbara. Då kan man också laborera med perspektivet på ett annat sätt, man behöver inte vara trogen centralperspektivet eftersom man är så nära. Jag har faktiskt börjat jobba allt mer med ett axonometriskt perspektiv (också känt som isometrisk projektion) vilket innebär att det inte finns någon centralpunkt utan alla linjer är parallella. Det är ofta förekommande på arkitektritningar och man kan exempelvis se det i japanska träsnitt. Det ser ut som att rummet har lyfts upp lite, att det är väldigt platt.

– Jag tittar mycket på hur min förra utställning såg ut när jag arbetar med någonting nytt, och funderar på vad jag kan göra annorlunda.

Du förhåller dig hela tiden till dig själv?

– Man lämnar alltid någonting när man har gjort en utställning eller en serie med verk, och då tänker man på vad man kan plocka upp, vad som känns spännande. För mig är betraktaren som en individ som återkommer till mitt konstnärskap, och då tänker jag på vad de ska mötas av nästa gång.

Det verkar finnas någonting i upprepningen som lockar dig?

– Om man bryter ner beståndsdelarna i motivet med stolshögen och ordnar upp dem så är det väldigt mycket rörelse i den kompositionen, de är relativt abstrakta, nästan lite expressionistiska men samtidigt också minimalistiska. Jag har i princip bara använt en enfärgad bakgrund. När man har upprepat ett motiv så många gånger som jag har gjort så känner man igen sig själv i det, man känner sig lite hemmastadd. Man börjar trivas med motivet. När man gör det så börjar man se det stora i det lilla. Man kanske gör en liten förändring, kanske jobbar med ett annat ljus, och då känner man att det händer jättemycket plötsligt.

Jag tror att det är ganska vanligt hos konstnärer som lever med sina motiv hela tiden, känslan av att det sker drastiska förändringar som kan te sig lite märkligt för oss som betraktar bilderna. Ofta ser man en konstnär flera år senare och tycker att det ser precis likadant ut som förut men för konstnären är det någonting helt nytt. Är det för att den konstnärliga processen är en så långsam process?

– Det är ju mycket eget liv i en process. Man sätter igång någonting och så ger saker sig själva, man följer på någon sätt bara med. Som att jag upplever att min färgskala drar åt ett speciellt håll och att jag nästan inte har kontroll över det. Gör man någonting aktivt åt det så känns det väldigt drastiskt. I en av mina senaste målningar så valde jag bort de ”jordiga” färgerna som jag brukar använda, och istället tillät jag mig själv att bara använda grundfärgerna. Resultatet ser nästan likadant ut ändå men det har känts helt annorlunda för mig. Jag kan blanda fram precis de färger som jag använt tidigare men jag måste tänka på ett helt nytt sätt. Det är kanske krångligare men det känns renare eftersom jag har så få färger att jobba med.

Är det annorlunda för dig att måla stolar mot att måla blommor? Eller är det två motiv som är helt likställda?

– På vissa sätt är dem det. När jag målar stolar eller arkitektoniska bilder så gör jag väldigt mycket raka linjer. När jag målar blommor behöver jag ingen linjal eller maskeringstejp. Jag minns att jag gjorde mycket blommor och liknande motiv till en utställning, och då började jag sakna att måla raka linjer.

Gerhard Richter har hävdat att hans målningar helt saknar mening, oavsett vilket motivet är. Det är bara bilder utan några budskap.

– Det får mig att tänka på en annan målare, Rudolf Stingel. Precis som Richter så gör han både fotorealistiska och abstrakta målningar. Han gjorde en serie målningar med självporträtt som närmast stöter bort betraktaren, man börjar tänka på någonting annat när man står framför dem. Sedan har han också en teknik som är ganska mekanisk. Man ser penseldragen men det är så repetitivt målat så att det ser ut  som en maskin har målat. Det känns dött, nästan som kornen i ett fotografi.

rudolf stingel, untitled (after sam), 2006, installation view, secession 2012, photo jorit aust

Rudolf Stingel, Untitled (After Sam), 2006. Foto: Jorit Aust

Det är ingenting du skulle sträva efter?

– Nej, snarare tvärtom. Ingen av de målare som jag inspireras av målar på ett sätt som liknar mitt. När jag jobbar och det är som bäst så kan jag  känna att det är väldigt mycket liv i själva processen, och då vill jag också att det ska synas i målningen. Även om mitt uttryck drar åt det slutna och det kontrollerade i slutändan så vill jag att det ska synas i målningen att det finns mer än det rent tekniska. När jag tittar på äldre målningar så kan jag komma ihåg precis vad jag tänkte medan jag målade vissa delar.

Jag menar att det finns någonting som är gemensamt för dina bilder av stolar och bilder av blommor, men det är inte helt enkelt att sätta fingret på det. Det är på visst sätt en sorts superrealism (hyperrealism), som fotografier tagna med blixt, som att verkligheten är förstärkt.

– Det är en följd av att jag har en sån kontroll över ytan, jag målar varenda detalj och lämnar ingenting åt slumpen. Det mest slumpmässiga är om jag målar exempelvis en dyna på en stol och medvetet låter penseldragen synas. Då kan jag inte riktigt kontrollera hur de penseldragen ser ut men det är på en väldigt liten yta där jag har bestämt att jag kan arbeta på det sättet. De flesta färgmöten är väldigt skarpa vilket mycket är resultatet av att jag använder tejp och linjal. Det blir ingen grötighet.

Vissa av dina bilder har en närmast kubistisk känsla, de är väldigt geometriskt uppbyggda.

– Just med stolshögen så har jag prövat att ta bort stolsbenen men då blev det ganska ointressant. Det är redan minsta möjliga innehåll.

Ja, då blir det ett abstrakt måleri.

– Jag upplever att jag får mycket gratis av att använda en förlaga, exempelvis ett fotografi. Det finns i princip två typer av målare, de som målar av (imiterar) och de som inte använder någon förlaga. Det flesta idag målar ju av foton eller andra förlagor, det är vår verklighet.

Om du har en tydlig idé om vilken bild du vill måla, varför skapar du inte bara din egen förlaga? Du skulle kunna komponera vilken modell eller vilket fotografi du önskar.

– Absolut, det har jag tänkt på många gånger men det i sig blir ett så stort projekt, iscensättandet. Jag vill komma igång så fort som möjligt med det som är viktigt, själva målandet. I några fall har det varit nödvändigt att bygga modeller, som i min stereoskopiska diptyk ”Acrophobia (Vertigo)”. Det är två målningar som ser identiska ut och som hänger mitt emot varandra. I mitten mellan de två målningarna är två speglar placerade, en för varje öga. När man tittar i speglarna uppstår en tredimensionell bild. Motivet är från trappscenen i Hitchcocks film ”Vertigo”. När man målar bilderna är principen att det ena bilden är sedd från vänster öga och den andra från det högra. Då byggde jag en modell av trappan för att kunna fotografera av motivet. Jag tog bara en stillbild från filmen och utgick från den. Men det var ett väldigt speciellt fall. Jag kunde bara göra på det sättet.

Still från ”Vertigo” / Carl Hammoud: Acrophobia (Vertigo), 2010

Du skulle ju, i ditt  måleri, kunna zooma in på motivet så att dina bilder upplevs som abstrakta.

– Det finns ju ett värde i att försöka tömma sina bilder på mening, att man gillrar en fälla för sig själv, när man börjar fundera så har man tagit bort allt innehåll.

Ni åtta konstnärer som är med i utställningen blir representanter för något allmängiltigt. Samtidigt så arbetar ni på olika sätt, ni förhåller er inte till verkligheten på samma sätt.

– Det är inte bara konstnärer som återanvänder bilder utan det gör vi alla, vi lever i en tid av ständigt refererande och meme-återbruk. Det är lätt att se hur förlagan har förändrats genom konsthistorien och hur den tekniska utvecklingen har förändrat det konstnärliga uttrycket. Samtidigt så är ett fotografi bara ett ögonblick, ett minne. Målningen är en tolkning av det minnet.

 

Annonser