Elizabet Thun finner en betydande del av sin inspiration, och sina förlagor, på resor som hon gör runt om i världen. Bland annat har hon tågluffat två gånger i Transsylvanien och vandrat i Karpaterna.
Hade du en färdig idé innan du åkte, att du ville göra någonting från de specifika platserna?
– Till viss del. I just det projektet var jag intresserad av själva resandet mellan stad och landsbygd. Jag hade en föreställning om att jag skulle kunna hitta mycket material i den delen av världen men jag visste inte hur det skulle se ut. Sedan är jag intresserad av hur mystik och folktro återspeglas i och formar landskapet. Jag var intresserad av stämningen som finns i en så mytomspunnen plats som Transsylvanien.
– Min process ser ut så att jag samlar material hela tiden, jag fotograferar mycket själv och tecknar av. Jag tecknar också av mina egna foton för att komma bort från det fotografiska utseendet, tar bilden genom olika filter. När jag sedan kommer hem till min ateljé från en resa så skriver jag ut ett stort antal bilder, tittar på mina teckningar och försöker sätta ihop förlagorna till en bild som är färdig för att målas. Men det kan också vara så att jag vill gestalta själva känslan jag fick av resan, och då börjar jag ofta väldigt abstrakt. Ibland låter jag bara duken ligga på golvet, jag häller och stänker på färg, kanske torkar bort, gör lager på lager och låter bilden växa fram ur det. Jag vill få färgen att flyta och rinna på ett särskilt sätt, för att få rörelse i bilden.
Elizabet Thun ”Shadowplay” (2019), akryl på duk. Bilderna visar skiss, arbete i ateljén och slutligen färdig målning.
– Jag har utvecklats åt det abstrakta hållet mer och mer men jag vill samtidigt behålla mitt mer detaljerade måleri. Så man kan säga att jag har två olika metoder, antingen har jag en väldigt tydlig bild av hur målningen ska bli eller så låter jag den växa fram i många olika lager. Jag har märkt att jag inte kan arbeta på ett sätt bara utan jag behöver båda. Jag jobbar alltid med flera verk parallellt.
Din främsta förlaga är alltså naturen, som du fotograferar eller tecknar av. Du använder dig inte av andras bilder, från exempelvis media?
– Jag gjorde det tidigare, som de flesta andra. Men det finns en fara i hur man använder andras bilder, gränserna suddas ut och till slut undrar man vems bild det är man faktiskt gör. Det är därför som jag känner att jag behöver åka till de platser som jag vill skildra. Jag behöver vara där fysiskt och skapa mina egna, unika förlagor. Jag vill få en känsla för platsen.
I verken som Elizabet visar på Ystads konstmuseum har hon framförallt använt sig av bilder, och minnen, från olika naturreservat och helgedomar i Japan samt sin barndoms landskap i Småland.
– 2016 hade jag ett resestipendium då jag åkte till Japan och besökte olika naturreservat och skogar. Japan har en väldigt omväxlande natur med tropiskt klimat i söder, alper i mitten och vildmark i norr. Jag spenderade mycket tid i naturreservaten kring berget Fuji. Det materialet som jag samlade på mig under den resan återfinns fortfarande delvis i mina bilder. Sedan är det uppblandat med annat material från exempelvis. Jag är uppvuxen i ett litet samhälle som heter Järnforsen utanför Hultsfred och har en nära relation till de småländska barrskogarna. Ibland hämtar jag bara små fragment från en plats, ett par grenar eller några tistlar, eller kanske bara en färg som jag förknippar med det landskapet. Jag ser mig själv som en berättande konstnär, mina verk har oftast titlar som förstärker det berättande, det poetiska.