Hanna Sjöstrands verk tar ofta sin utgångspunkt i oväntade, och ibland provokativa, förlagor. I serien ”Bruises” gjorde hon målningar av blåmärken på sin egen kropp, som hon hade fått genom att vänner till henne slog på henne. ”En studie i hundanus” var precis vad det låter som, måleriska studier av hundars analöppningar, medan ”Ögats berättelse” var ett videoverk som bygger på att Sjöstrand blir piskad. Men hennes verk ställer också frågor om vad ett måleri är och hur vi uppfattar det figurativa i förhållande till det abstrakta. I serien ”Det Nordiska” målade Sjöstrand av välkända målningar av nordiska konstnärer som hade passerat genom en trasig datorskärm. Informationen som verken byggde på var föreställande måleri men hennes egna målningar blev abstrakta eftersom den ursprungliga informationen hade omvandlats till svarta linjer. I serien som Hanna visar på Ystads konstmuseum, ”Painted”, har hon gjort någonting liknande, fast tvärtom. Hon utgår här från Paul McCarthys performancefilm ”Painter” där McCarthy spelar en konstnär. Målningarna som han gör i filmen ser vi som abstrakt konst men i och med att Sjöstrand använder McCarthys verk som förlaga blir hennes tolkning per definition föreställande.
– Allt började med ett projekt där jag målade av mina penslar, vilket i sin tur hade sin utgångspunkt i en novell av Balzac som heter ”Det okända mästerverket”. Sven-Olov Wallenstein hade skrivit om just den novellen som handlar om hur tre renässansmålare möts; ett geni, en framgångsrik hovmålare och en ung målare. Novellen behandlar själva konstnärsrollen på ett intressant sätt, och den är något som jag har jobbat mycket med tidigare. Skiftet från ett bildrum som skapar en idé om ett utanförskap, att det går att stå och betrakta någonting, till efterkrigstidens bildrum där saker representeras på duken. Novellen väcker de gamla frågorna inom måleriet om representation och materialitet.
– Parallellt med den serien, som jag kallar ”Brushes”, så arbetade jag med serien ”Painted” som har sin utgångspunkt i performanceverket ”Painter” av Paul McCarthy. I filmen så skapar McCarthy en clownkaraktär som är en målare. Man kan se det som en attack på den abstrakta expressionismen, och hur konsten hänger ihop med det kommersiella gallerirummet. Geniet som försöker verka fram sina målningar i relation till galleristen. Den abstrakta expressionismen var i sig en reaktion mot det europeiska bildrummet. När McCarthy intar rollen som den här ironiska figuren så återetablerar han samtidigt det gamla bildrummet, inne i den vita boxen. Även om mediet är annorlunda, en film istället för en målning, så utgår verket från centralperspektivet. Som betraktare står du utanför och tittar in, du kan glömma din egen kropp.
– Det är också en kritik mot den konstnärsroll som var rådande. Den uppstår efter andra världskriget som en reaktion mot den europeiska konsten, som ett sätt att flytta ett maktcentrum. Det sker en förhandling om var konsten finns i måleriet, och att flytta ut måleriet till att bli en materialitet. Det var viktigt när det skedde, hur det bröt upp rumsligheten i bilden. Men det som händer i ”Painter” är att det sker ett återinförande av den rumsligheten, av berättelsen och teckningen. Det tar också plats i samma ekonomiska system som kritiseras i filmen. Är målningarna i filmen verk eller rekvisita, eller både och?
– Sedan började jag fundera på vad som händer i filmen. Målningarna som clownen skapar blir till i ett väldigt speciellt tillstånd. Vad händer om jag lyfter ut målningarna ur filmen? Om jag plockar bort karaktären och filmen, alltså att jag plockar bort rumsligheten? Hur ska jag gå tillväga för att kunna lyfta ut målningarna ur filmen för att sedan kunna visa dem i ett gallerirum? Då gjorde jag så att jag skrev ned alla rörelser som målaren i filmen gör i mötet med någon form av duk. Jag skrev alla dessa rörelser så precist som jag kunde och sedan blev den texten min förlaga till de målningar som jag själv gjorde. Jag byggde de objekt som målaren använder i filmen och sedan följde jag de instruktioner som jag hade skrivit.
Stillbild ur Paul McCarthys film ”Painter/Hanna Sjöstrand ”Painted 3” (2016), akryl på duk, 200 x 200 cm (Foto: Låtten Pålsson)
Hur såg de instruktionerna ut?
– De kunde vara till exempel: ”Håll penseln i maghöjd, tryck dig mot målningen, ta tre stapplande steg åt höger, böj på knäna” och så vidare. Jag försökte beskriva alla rörelser som sker så noggrant som möjligt, så att det blev som en koreografi. Sedan när jag utförde koreografin själv så hade jag texten bredvid mig, jag läste innantill.
Du försökte alltså inte efterlikna hans målningar utan du försökte kopiera själva processen.
– Först översatte jag rörelse till text och sedan översatte jag text till rörelse.
Så du tittade inte alls på hans produkt när du själv målade.
– Nej, det gjorde jag inte. Några händelser sker utanför bild, utanför filmens ramar, och då har jag inte kunnat överföra det till text. Till exempel så är det plötsligt en utskuren ruta i en av dukarna och då har jag följt det tillvägagångssättet även om jag inte har kunnat se när det sker. Alla dukar har en färg när filmen börjar. Jag tog en stillbild av duken och gick till en färgaffär för att få så lika förutsättningar som möjligt. I det fallet har jag valt att utgå från filmen som förlaga.
– Verket består inte bara av målningarna som jag har gjort utan också av texten, av alla de regler som jag har skapat. Det är också därför som jag visar texten tillsammans med målningarna. En regel är till exempel att alla dukar som karaktären rör vid är att betrakta som verk. Det finns en bild i serien där det enda som görs i filmen är att konstnärskaraktären tar upp duken och vrider den 45 grader, då har jag gjort likadant.
Samtliga konstnärer i ”Mellan dig och mig” gör föreställande bilder där de har använt sig av en eller flera förlagor. McCarthys målningar i filmen är abstrakta men dina målningar är föreställande. Du har målat av en förlaga, det är bara så att förlagan är abstrakt.
– Det är väldigt kul att visa målningarna i det här sammanhanget där det blir så tydligt. Det har varit de som älskar abstrakt måleri som har blivit provocerade av att mina målningar har en förlaga. De har kanske upplevt det som en kritik mot det abstrakta måleriet vilket inte alls är min tanke, och det är inte heller någon kritik av McCarthy. Jag ville se vad som händer om jag tar elementen ur hans film och utför samma handlingar. Jag gör ingen psykologisk tolkning av hans intentioner.
Stillbild ur Paul McCarthys film ”Painter/Hanna Sjöstrand ”Painted 5” (2016), akryl på duk, 200 x 200 cm (Foto: Låtten Pålsson)
– I vår värld är text ofta performativ till sin natur. Vi skriver lagar och utför saker via text. Ett intressant exempel är hundavel där man har skrivit ned en idealkropp och sedan försöker kopiera den. Man skriver ner en bild med kroppens ideala mått. För mig blev det tydligt när jag försökte formulera McCarthys raseri i filmen, hans transliknande tillstånd. När jag utförde vissa av handlingarna kunde jag märka att det saknades information trots att jag hade skrivit ner hans beteende så noggrant som möjligt, som ett neutralt dokument.
Jag tycker att det finns stora likheter mellan det här projektet och flera av dina andra verk. Exempelvis din måleriserie ”Det Nordiska” där en rad klassiska målningar, av exempelvis Ellen Trotzig och Ivan Agueli, omvandlats till streck genom din trasiga dator. Datorn omvandlade då föreställande bilder till abstrakta, vilka du målade av. Den transformeringen av information som du använde dig av i det verket påminner om den som sker i ”Painted”. I båda verken utmanar du betraktarens upplevelse av vad som är en föreställande bild och vad som är en abstrakt. Det finns ju fler exempel på projekt där du ägnar dig åt ett föreställande måleri men där du använder dig av en förlaga som får oss att uppfatta dina bilder som abstrakta. Jag tänker bland annat på ”Bruises”, där du målar av blåmärken på din egen kropp, och ”En studie i hundanus”.
– Jag tycker det är intressant med förlagor eftersom det aldrig går att avbilda någonting neutralt. Man skapar alltid någonting i avbildandet, eftersom du måste bestämma en massa olika saker. Idén om att avbilda någonting så precist som möjligt blottar egentligen bara de strukturer som är osynliga för oss. När tycker vi att någonting är neutralt avbildat? Jag tycker det är väldigt spännande med måleriets olika ”roller”; att det är en materialitet i sig självt, att det är en representation och att det samtidigt är någonting som har skapats. Olafur Eliasson har sagt någonting som jag tycker är väldigt fint: ”Making a drawing on a piece of paper is changing the world by definition. Making art is making the world”* Jag tänker att det knyter an ända bak till Da Vinci när han talar om att målaren är ”the lord of all things”, att man frambringar någonting som konstnär. Punkten för måleriet är aldrig neutral. Jag försöker uppfinna en sådan punkt, ett axiom som jag kan följa som en matematiker.
Se klippet med Olafur Eliasson på youtube
Något annat som jag tänker på är att kroppen alltid är närvarande i ditt konstnärskap, att din konst är väldigt fysisk. Det är ju väldigt tydligt i det här projektet. Du har dels studerat någon annans kropp och försökt teckna ned den kroppens rörelse, och dels använt dig av din egen kropp för att följa den koreografin som du har skapat. Du har ju använt din egen kropp i flera av dina tidigare verk också, som ”Bruises” och videoverket ”Ögats berättelse” där du blir piskad. ”Ögats berättelse” är också ett väldigt intressant verk när man talar om den konstnärliga blicken eftersom man bara ser dina ögon i filmen. Det är ett väldigt konkret exempel på hur din blick möter betraktarens egen blick, och det förhållandet är ett centralt tema i utställningen ”Mellan dig och mig”.
– En väldigt viktig upplevelse i mitt liv som har påverkat mitt konstnärskap mycket är när jag förlorade synen under tre dagar, när jag gick på konsthögskolan i Malmö. Jag tycker det är väldigt intressant att tänka på hur vi placerar oss i världen via våra sinnen. Jag växte upp med en morfar som inte hörde så jag har funderat mycket kring de där koncepten, att inte se eller att inte höra.
– Jag är överhuvudtaget väldigt intresserad av det sinnliga, av perception, vad är det vi kan uppfatta? Vad är det vi vet? Vad kan vi förstå, vad är det vi ser? Det som vi kan se och uppfatta är bara det som vi har lärt oss att se och uppfatta sedan tidigare. Allting finns hela tiden men för att vi inte ska bli galna så måste vi välja vad vi vill se, sätta ihop sanningar och verkligheter och de modellerna är såklart maktstrukturer. Det konstnären gör är att hen förhandlar med de här normaliteterna genom ett sinnligt undersökande. Man ges möjligheten att gå ut i någonting okänt. Jag ser mina konstnärliga processer som konceptuella ramverk för att jag ska kunna gå in i någonting och sedan transformeras via processen till en ny punkt. Så när jag ”kommer ut” från ett verk så är jag någon annanstans än där jag var när jag började processen. Då har det skett en perspektivförskjutning som kan ge mig ett nytt perspektiv på det som omger mig, och kanske andra parametrar för vad jag definierar som sant. Där är det sinnliga centralt. Genom att använda olika sinnen så uppstår olika världar. När jag förlorade min syn så förstärktes andra sinnen, och jag blev befriad från mycket. Jag kunde känna vad som pågick i ett rum genom doft och ljud. När jag förlorade synen så skedde det en perspektivförskjutning.
– Jag ser på konst som ett sätt att pröva handlingar, att uppdatera språk. Det är det som konsten är bra på. Min roll som konstnär att undersöka komplexitet, inte att ha fasta strukturer.
Stillbild ur Paul McCarthys film ”Painter/Hanna Sjöstrand ”Painted 4” (2016), akryl på duk, 200 x 200 cm (Foto: Låtten Pålsson)
Mellan dig och mig 