Samtal med Pauliina Pietilä

Under sina nattliga promenader runt om i Malmö letar Pauliina Pietilä efter frön till det som ska komma att bli hennes verk. Med hjälp av kamera och stativ tar hon fotografier som nästan är lika fascinerande som hennes målningar. Den konstnärliga processen börjar på en gata i mörkret.

– Jag letar upp en plats som intresserar mig och återvänder dit fyra, fem gånger för att fotografera. Vid något tillfälle kanske kompositionen blir bra, på en annan bild blir ljuset bättre. Jag försöker ta en bild när jag är nöjd med alla komponenter. Sedan kanske det ändå uppstår något problem som är svårt att lösa måleriskt och då får jag återvända igen och ta bilder från andra vinklar. Så att jag vet vad som finns bakom olika föremål och därför kan flytta på dem om jag vill. Även om jag har ett antal fotografier att tillgå så vill jag inte veta i förväg hur målningen kommer att se ut. Jag vill att det ska uppstå saker i processen. Även om jag har skapat en idealisk förlaga i datorn så varken vill eller kan jag göra en exakt kopia av den bilden. Målningen är det viktiga och målningen blir så som den själv vill. Mitt jobb som målare är att lyssna noggrant på vad målningen vill.

– För att få min ideala förlaga så flyttar och vrider jag komponenter i fotografiet. Jag använder ett bildbehandlingsprogram och komponerar bilden så som jag vill ha den. Ljuset och färgerna är oftast inte manipulerade utan jag skapar de effekterna redan när jag tar bilderna, med exempelvis inställning av vitbalans. Jag försöker skapa en bild av platsen utifrån hur jag skulle vilja att den såg ut.  Om jag ser en plats och sedan tänker på den hemma så minns jag den som finare än vad den egentligen är. Med hjälp av kameran försöker jag skapa den idealbild som finns i mitt huvud. Jag ser ofta världen som en målning.

Du gör en spegling redan innan du börjar måla, själva fotograferandet är en del av den måleriska processen?

– Precis. Efteråt kanske jag flyttar runt objekten lite i datorn men när det gäller färger och ljus så har jag redan gjort det mesta med kameran. Ibland gör jag det som finns i skuggiga partier i bilden ljusare och tydligare med hjälp av datorn. Jag tar alla mina bilder på natten så kontrasten i bilden är redan ganska tydlig. Jag fotograferar på natten för att jag känner mig väldigt bekväm med det. Det är skönt att vara ensam, och vara som osynlig när man tittar in på andras liv. Känslan av att jag kanske inte riktigt får lov att göra det, om jag får visa andras liv, ger mig en kick. Att det är lite som ett intrång.

– Det är dock väldigt svårt för mig att hitta platser som jag tycker är intressanta att måla. Det är nog mitt största problem som konstnär. Vissa bilder kan jag ha på datorn jättelänge och fast jag redan har dömt ut dem så kan jag inte riktigt släppa dem. Men sen när jag har panik över att jag inte har något motiv att måla så kanske jag ändå använder en sådan gammal bild.

Känner du att det blir lika bra ändå?

– Oftast blir det bättre. Man måste lita på sin egen förmåga att lösa de problemen som finns i bilden. ”Parlour” var till exempel en bild som hade legat i ett par år innan jag valde att måla den. Den bilden är från en thaimassagesalong. Det kan vara alla möjliga typer av verksamheter som jag hittar; en frisör, en inredningsbutik.

Pauliina Pietilä ”Parlour” (2016), olja på duk, 160 x 130 cm. Fotografisk förlaga/processbilder/färdig målning.

Tidigare i historien såg man fotografiet som en sanning, en objektiv reflektion av verkligheten, men nu lever vi i en tid av bildmanipulering, där nästan alla bilder vi ser är fixade på något sätt. Många reflekterar inte över att fotografiet också är en tvådimensionell bild, att det är en illusion i sig som endast speglar en del av en sekund. Sekunden senare är bilden inte verklig längre utan endast en skildring.

– När jag började konsthögskolan såg jag fotografiet som objektivt men nu ser jag det som någonting subjektivt. Jag använder dock bara mina egna bilder, ingen annans. Det är jag som har stått där, jag har ett minne av när bilden togs. Det är samtidigt viktigt att det inte är jag själv som har arrangerat objektet, att jag inte har någon kontroll över förlagan.

– När jag började resa så tänkte jag att nu kommer jag att hitta jättefina motiv. Jag var bland annat i Istanbul men det blev inget jag kunde använda, bara turistbilder. Sen när jag kommer hem till Malmö och ska gå att handla så hittar jag något som är intressant. Jag behöver vara uttråkad, annars är jag för nöjd.

Ett gemensamt drag i många av dina målningar är speglingarna. På ett sätt blir det som att du målar in dig själv.

– Det är en gemensam spegelbild, inte bara en spegling av mig. När betraktaren tittar på en målning som inte visar någon människa i bilden så tänker betraktaren att hen står där i bilden. Om det istället finns en figur i målningen så tänker betraktaren att figuren är i bilden, och inte hen själv. Man identifierar sig med figuren.

Samtidigt som dina bilder är trogna ett fotografi så finns det många abstrakta element i dem. Men man upplever ändå dina speglingar exempelvis som abstraktioner som uppstår i det verkliga. Man upplever fortfarande målningen som en realistisk bild men att det finns en komplexitet som bär på abstraherande egenskaper.

– Jag arbetar ofta med flera bilder och de är tagna vid olika tidpunkter. I och med att jag plockar olika delar från olika foton så skapas det en overklighetskänsla.

Man ser nästan direkt på färgerna att det är du som har målat bilden. Färgerna är liksom uppvridna i ditt måleri, inte naturliga. Varför använder du dig av den typen av färgsättningar som du har?

– Jag klarar inte av den typen av starka färger personligen, det är inga färger du hittar i mitt hem, men jag tror att det har med min uppväxt att göra. Jag växte upp i mörkret i Finland. Det var kallt så man drogs mot värmen och värme symboliseras för mig av orange, gult och den typen av starka färger. När jag får en känsla av en färg så vill jag överdriva den känslan och göra den mer tydlig.

– När jag målar ändrar jag färgerna för att kunna skapa djup och perspektiv. Jag vill måla realistiskt men så att det samtidigt upplevs som abstrakt. Att objekten är väldigt tydliga och verklighetstrogna men att man inte har någon ordning att förhålla sig till. Jag gjorde en serie små målningar under förra året där jag försökte åstadkomma sådana bilder. Jag kallade dem ”Abstraction for dummies”. De utgick från fotografier men jag zoomade in så nära så man kunde inte riktigt förstå vad bilden föreställde.

Pauliina Pietilä ”Parasoll” (2018), olja på duk, 120 x 160 cm. Fotografisk förlaga/från ateljén/färdig målning.

Det finns något exotiskt, paradisaktigt i dina målningar. De skildrar en idealiserad miljö.

– Jag letar efter känslan av att det kittlar i min mage, som man hade ofta som barn när man tyckte att en fantasi eller lek var väldigt spännande. Det är den känslan jag försöker få. Vi bodde i en jätteliten by så det fanns inte ens några butiker där jag växte upp men jag minns att det var mörkt och vi körde förbi en något större by och man då såg ljusen som kom från byn. På något sätt kopplade jag det till storstadssilhuetter, det var något spännande, en längtan. Det var också spännande att tänka på att varje ljus kom från någonstans där det fanns ett liv, en massa olika liv som jag inte vet någonting om. Om man kisade med ögonen så blev ljusen annorlunda, jag lekte mycket med min blick som barn. Jag har en målning som heter ”Huset” där jag står i min egen trädgård och tittar in till grannens hus. Den kändes inte helt okej att måla, då kände jag mig som en stalker. Jag tyckte att det var spännande att titta in till grannen när jag var liten. Jag tror att alla tycker att det är spännande men man får inte lov att göra så. Ännu mindre när man är vuxen.

När man ser dina målningar tänker man kanske inte att de handlar så mycket om känslor. De känns formella på ett visst sätt så det intressant att det finns så mycket emotionell underbyggnad i dem, att de är så personliga.

– Det är nästan medvetet för jag tycker inte att konstnären ska uttrycka sig själv, utan konstnären ska uttrycka världen. Självklart handlar allt jag gör om mig själv så jag behöver inte driva det. Ingen annan hade kunnat se de platser så som jag ser dem, inte ens som förlaga. Målningarna blir som dagboksanteckningar, jag kopplar händelser i mitt liv till mina målningar.

– När jag sökte till konsthögskolan i Malmö så målade jag en serie porträtt, och de var väldigt emotionella bilder tagna från mina familjealbum. Sedan dess hart jag inte velat vara lika uppenbart dramatisk, jag vill att dramatiken i bilderna ska vara mer dold. Det uttrycket som jag har nu växte fram under åren på konsthögskolan, och har målat på det här sättet under de senaste tio åren. Det är en väldigt tidskrävande metod. Förra året gjorde jag 7-8 målningar men då var en del små. Jag jobbar hela tiden men vissa år gör jag bara ett par målningar på hela året.

– Jag gör inte mycket annat än målar. Varje dag jag kommer till ateljén så är jag rädd för jag lägger sån press på mig själv. Ofta är jag tvungen att producera och då blir jag tvungen att möta min rädsla. Pressen är både bra och dålig. Jag brukar vara helt slut efter att jag har gjort klart verk till en utställning. Samtidigt så är jag lyckligast när jag målar.

 

 

Annonser