Den danske målaren Michael Anchers genombrott kom runt 1880 med en rad realistiska skildringar av hur fiskare från Skagen med jämna mellanrum var tvungna att rädda människor som råkat illa ut på det stormiga havet utanför. I sin film ”Friends He Lost At Sea” iscensätter Henrik Lund Jørgensen två av Anchers mest kända målningar med statister. Istället för sjömän ser vi statister i rollerna, ofrivilliga flyktingar som har ett helt annat förhållande till havets krafter än de heroiskt framställda männen i Anchers bilder. En resa till Hanstholm på Jyllands västkust, ett område i Danmark dit tyska flyktingar kom efter andra världskriget, resulterade i filmen ”Friends He Lost At Sea” i vilken Lund Jørgensen knyter samman hur människor från krigsdrabbade länder tvingas ge sig ut på det farliga havet med konsthistoriska referenser. De män som agerar i Lund Jørgensens iscensättning har alla ett ursprung vilket för tankarna till den flyktingström som skulle komma att intensifieras flera år efter att hans verk stod klart. När man ser på filmen med all bakgrundsfakta i bagaget gör verkets förebådande innehåll det än mer obehagligt. Filmen slutar med bilden av ett blinkande ljussken likt de som användes förr då pirater styrde skepp mot grund för att plocka deras rikedomar. Genom att så tydligt referera till måleri i sina rörliga bilder utmanar Lund Jørgensen betraktarens sätt att förhålla sig till bilderna, att använda olika typer av blickar.
– Anchers måleri är en del av mitt arv, så som Zorns och Larssons är för er svenskar. Jag valde verken för de är en del av kulturhistorien, de är konstverk som har bytt identitet. Från början var de en skildring av en karg verklighet, en realistisk tolkning av arbetarklassen, men idag tolkas de romantiskt. De har gått genom en process från konstverk till kulturhistoria. Jag tror att Ancher var intresserad av sjömännen på ett existentiellt vis. Medan Krøyer och de andra Skagenmålarna ville fånga ljuset, det storslagna, var arbetaren det storslagna för Ancher. Jag tror också att han var den ende av de så kallade Skagenmålarna som bosatte sig i området.
Michael Ancher ”Vil han klare pynten?” (första versionen, ca 1880) / Still ur Henrik Lund Jørgensens film ”Friends He Lost At Sea” (2008)
– Utgångspunkten för projektet var att jag såg en likhet mellan arbetarklassen i Danmark och de som kommit till landet som flyktingar. De är som en ny arbetarklass, ofta med kunskaper från manuellt arbete. Sedan fanns det en mer personlig underbyggnad. Efter min fars död 2006 gjorde jag en resa till västkusten, och återupplevde en resa som jag och min far tidigare hade gjort tillsammans. Jag var intresserad av de gamla militärbunkrar som finns runt Hanstholm och min far har bil så vi åkte dit tillsammans. Jag besökte också andra platser längs Jyllands västkust, som Løkken och Blokhus. Vi var där ofta på somrarna när jag var barn. Jag kände en dragning till bunkrarna men insåg först senare att de var det enda spåret som fanns kvar efter kriget. Det finns ingenting i landskapet som vittnar om den tiden, en historia som man skäms över eftersom många samarbetade med tyskarna.
– När jag var där läste jag i en tidning om ett fall från en flyktingförläggning som låg i området. Det var en man som hade skadat en annan. Han hade gjort det i desperation eftersom han skulle utvisas, han ville hamna i fängelse och på så sätt bli kvar i landet. Men hans plan lyckades inte och det slutade med att han tog sitt liv. Händelsen relaterade starkt till min personliga historia. Min far var bonde, riktig arbetarklass, och han hade väldigt svårt för de förändringar som Danmark gick genom på många nivåer. Han fick sälja sin gård och förlorade då sin identitet vilket slutligen ledde till att han också tog sitt liv.
– Som konstnär arbetar jag mycket på det sättet, att en sak leder till en annan. Det började med Anchers målningar, att det fanns någonting i dem som jag kände igen, någonting som jag kunde identifiera mig med men också att jag kunde identifiera mig med bilderna av flyktingar. Att se sig själv genom att se någon annan, för att kunna placera sig själv i sammanhanget.
Still ur Henrik Lund Jørgensens film ”Friends He Lost At Sea” (2008)
– Jag läser mycket och har länge intresserat mig för förhållandet mellan fakta och fiktion. Författare som Borges, Gombrovicz och Sebald tar alla sin utgångspunkt i en autenticitet för att skapa en ny fiktion, de skapar olika former av verklighet. Den balansen tycker jag är väldigt intressant. I vår tid har det blivit allt mer så att det inte räcker längre att bara skapa fiktion, vi vill också ha ett inslag av autenticitet, som i exempelvis realityserier. Vi vill ha någonting som aktiverar våra känslor, som skapar mytologier, historier om oss själva.
Du arbetar på ett liknande sätt i ditt verk ”Friends He Lost At Sea”. Tillsammans med filmen visar du ett antal skisser där vissa visar hur din arbetsprocess har sett ut medan andra är mer associativa. Du utgår från olika fakta och skapar en fiktion som bygger på den faktan.
– Konst är bilder av någonting, bilder som ljuger, som tar en annan väg än den vi önskar. Vi försöker styra bilderna men det kan vi inte.
Samtidigt har sanningen ju blivit oerhört devalverad under de senaste årtiondena.
– För mig är de tidiga dokumentärfilmerna ett tydligt exempel på det. De hade en stor autenticitet, helt enkelt för att det fanns en stark majoritet som trodde på dem. Det som definierar om någonting är mer autentiskt än något annat i samhället är om en majoritet tror på det.
Genom att arbeta med film och fotografi så använder du ju också medier som har ett stort mått av autenticitet inbyggda i sig, ur en historisk synvinkel.
– Precis och det gör jag medvetet. Just nu gör jag en form av konceptuell dokumentärfilm där jag låter ett skeende utspela sig innanför bestämda ramar. Autenticitet är ett flytande, elastiskt begrepp. Det är som maktbegreppet hos Foucault. Man kan aldrig se hur det ser ut men man kan känna det. Om man måste tänka efter för mycket så kanske det inte är så autentiskt.
– Jag vill inte gå så långt och säga att jag lurar betraktaren, utan jag ser det som att jag respekterar betraktaren i så stor utsträckning att jag tror att de kan se genom min realistiska fiktion. Samtidigt så visar film och fotografi att det finns någonting utanför bildytan, det finns hela tiden saker utanför ramen som vi inte ser. Det finns alltid någonting mer i bilderna, någonting som är outtalat.
Mellan dig och mig 