Samtal med Lena Johansson

Lena Johansson, född i Stockholm men sedan många år bosatt i Malmö, har precis kommit tillbaka till Sverige efter att ha tillbringat det senaste året i London. En stad som fick henne att fundera över det kapitalistiska systemets krafter, den alarmerande klimatkrisen och sitt eget konstnärskap.

– London är på många sätt en fantastisk levande dynamisk stad med sin mångfald och sitt myller av människor och kultur. Men den är också en stad som är otroligt präglad av konsumtion, där finns väldigt starka marknadskrafter. Något jag förundras över är hur de river byggnader hela tiden och bygger upp nytt, alltid det senaste i glas och stål. Tydligen gäller väldigt olika regler för byggnader som innehåller kontor och för bostäder. Kontorsbyggnader får man i stort sett riva hur man vill medan egnahem är det stränga regler för att få röra. Särskilt i stadskärnan handlar det mesta om att konsumera. Det blir så tydligt i en stad som London hur ohållbar vår livsstil är i längden, med så mycket trafik, plast, och engångspappmuggar. Sopsorteringen är ett mysterium. Det kommer vara mycket lättare att ställa om en mindre stad som Malmö med tanke på hållbarhet. Jag har tänkt väldigt mycket på miljön under det här året.

Lena har genom merparten av sitt konstnärskap använt sig av bilder från modevärlden och livsstilsmedia som förlagor till sitt måleri. Hennes senaste serie bilder är ett antal målningar gjorda på t-shirts, varav tre visar i utställningen ”Mellan dig och mig”.

– Året i London väckte också många tankar hos mig om vad måleri är. Om måleriets språk, vad kan måleriet uttrycka? Jag har använt modebilder som förlagor i väldigt många år. Vad händer om jag målar ett sådant motiv på en billig tröja. Blir den en målning eller bara en t-shirt? Blir det ett unikt verk eller en kopia? Hur kommer det läsas av betraktaren? Sen tycker jag om att t-shirten har en kroppslig form, det blir någonting rörande över uttrycket.

– Det är viktigt för mig att min förlaga är en kommersiell offentlig bild. Alla bilder som jag har använt är allmänna i det avseendet att de är spridda i en stor upplaga, som kastas ut i tusental. De brukar kallas begärsbilder och det är fascinerande hur starkt vi påverkas av dem. Efter att ha jobbat med de här bilderna så länge så tycker jag att de lyckas träffa något djupt mänskligt, att de är existentiella. Det vi innerst inne begär i bilderna är vårt och det tillhör oss. Det som jag tycker om i bilden tillhör mig och det är mitt att ta tillbaka.  Jag ser det som en positiv kraft. Det negativa är när det vi önskar översätts till att representera ett visst märke eller en specifik produkt, eller när mode känns mer som ett måste eller ett tvång än ett kreativt sätt att uttrycka sig. Min pappa arbetade på Konsumentverket med könsdiskriminerande reklam och jag tror att det delvis skulle kunna vara en förklaring till varför jag gör den typen av bilder som jag gör. Jag upplevde tidigt en konflikt i mig själv mellan att jag älskade modebilder, och var helt tagen av dem, och min pappas arbete. Det låg broschyrer och utbildningsmaterial hemma med långa analyser av reklam, om dömda kampanjer och så vidare som jag intresserat läste och förfasade mig över, samtidigt som bilderna fick mig att längta och drömma mig bort. Jag vet inte vad pappa skulle tyckt om mina bilder. Han är död sedan många år.

Handlar det inte om identifikation? Vi vill vara vackra och därför vill vi se bilder på vackra människor?

– Jo, så kan det vara. Det ser jag som något grundläggande mänskligt, att smycka sig, att drömma sig bort. Vi blir förförda och vi vill bli förförda, och jag ser förförelsen och längtan efter skönhet som en positiv mänsklig kraft. Man ska inte heller underskatta identitet och identifikation. Jag ser det själv hos min tonåring hur viktigt det är vara någon och att passa in.  När jag målar tänker jag inte att jag riktar ett budskap. Jag tror att vår intuition alltid ligger ett steg före vårt medvetande. Jag försöker koppla bort medvetandet när jag målar, man kanske kan kalla det koncentration. Om jag är sann mot det jag ser och upplever och försöker beskriva det utan allt för förutfattade meningar så kommer förhoppningsvis en bild framträda som uttrycker det jag såg och kände. Det blir som ett samtal med mig själv och målningen. Men också, rent teoretiskt, om jag tar bort logotypen, märket från bilden, och ändrar avsändaren och presenterar den i en annan kontext som ett konstnärligt sammanhang så tänker jag att någonting annat framträder, någonting som man kanske inte har sett i bilden tidigare. Läsningen blir en annan.

– Jag ser inget problem i att använda stora multinationella företags bilder. Om de riktar en massa bilder till mig i det offentliga rummet, i sociala medier, hemma i tv-soffan och så vidare så måste jag ha rätten att tolka och undersöka de här bilderna. Det kan inte vara så att just den typen av bilder är förbjudna att ifrågasätta  och undersöka, att de får stå omotsagda?

Det har ju förekommit en del upphovsrättsliga tvister mellan fotografer och målare under de senaste åren, det är en intressant diskussion som har uppstått om vems en bild egentligen är. Men när det handlar om bilder som är till för att sälja en produkt så känns det som att de är allmän egendom.

– Ja, så känner jag också. Jag tror att allt konstnärligt skapande tjänar på att vi får inspireras av varandra. Under min utställning på konstmässan Market i Stockholm så uppmärksammade plötsligt modevärlden mitt måleri. En av modellagenterna, Mathias Fältmarsch, kände igen en av modellerna de representerar från mina t-shirtmålningar och la upp en bild på Instagram. Modellen, som heter Kerkko Sariola, lade sedan själv upp bilden på sin egen sida. Därifrån uppmärksammades de av en modejournalist från amerikanska Vogue som såg bilderna och skrev en artikel om mitt måleri. Det var inget som jag någonsin hade räknat med. Jag är ny på Instagram så först blev jag lite skärrad. De sätt som bilder får spridning idag är helt otroliga.  Artikeln ledde i sin tur till att ett galleri som visar mode och design i Paris , Gallerie Joyce, hörde av sig och var intresserade av att göra en utställning. Det ska bli intressant och lite pirrigt att se hur bilderna kommer tas emot där. Kommer tolkningen av t-shirtsen ändras när man byter kontext?  Kanske och förhoppningsvis uppstår nya saker att  ta ställning till. Instagramdelningarna och Market resulterade också i ett slags samarbete mellan mig och Kerkko Sariola. Jag har bett honom att välja ut en bild på sig själv så som han vill bli avporträtterad och som jag sedan gör en målning, ett porträtt av. Det har varit en intressant process för mig som målare som har placerat mig i en annan position jämfört med den jag normalt sett har. Det känns också fint att modellen har blivit till en riktig människa och inte bara en projiceringsyta.

Modebilderna som Lena använder har nu gått varvet runt. Från en kommersiell bild med syfte att sälja en produkt till målning på en kommersiell produkt (t-shirten från ett stort lågprisföretag) och tillbaka in i modevärlden när Lenas målning utgör en egen produkt, till salu på modegalleriet Joyce i Paris.

– Market är ett väldigt kommersiellt konstsammanhang och jag tyckte att idén fungerade väldigt bra just där. Det är ju det perplexa och underbara att konstens styrka som produkt handlar om att sälja någonting som egentligen inte går att sälja. Ibland tycker jag att man helt felaktigt och väldigt tråkigt sätter likhetstecken mellan just måleri och produkt. Resten av konstvärlden är precis lika kommersiell men på ett annat sätt. Att tjäna pengar som konstnär idag handlar lika mycket om att bygga ett varumärke, en berättelse runt sitt namn eller sin grupp, som att sälja ett fysiskt verk. Tate Modern  sponsras av BMW och Whitechapel Gallery av Shell och Deutsche Bank. Finansieringen i konstvärlden är komplex och ibland tycker jag att man gör det lite väl lätt för sig när man pekar ut gallerier och ofta målare för att vara mer kommersiella än andra.

Många av dina målningar har jag inte alls tolkat som kommersiella bilder utan jag har trott att de kom från helt andra sammanhang, som egna fotografier. De har kvaliteter som jag inte förknippar med modefotografi.

– För mig är det viktigt att målningarna blir ömsinta. Jag måste tycka om bilden, känna ömhet för den. Jag tror att det är lust, intresse och att man tror på målningen som ger närvaron, så är det i alla fall för mig . Det är min intention att alltid ha den närvaron i mitt måleri. Närvaron, det avlyssnade, ser jag som måleriets största mening och styrka.

 

Annonser