Viktor Rosdahl om inspiration, förlagor, arbetsmetod och process samt verken i utställningen
Jag har flera idéer som jag vill undersöka utfallet av när jag arbetar med ett verk. Det kan vara att se närmre på målningar, metoder och visuella språk men även på motiv som fortfarande lockar mig att arbeta vidare med då de inte är uttömda för mig.
Olika förhållningssätt som har legat till grund för den här utställningen är bland andra
– att använda en linneduk som jag torkat av penslarna på under målningen av ett annat verk, eller en stor presenning som varit utlagd på golvet i flera olika ateljéer för att fånga upp några av de slumpens målerier som blir till över tid i miljöer
– att bryta isär en bild i mindre bitar motivmässigt
– att splittra ett utfallande och täckande måleriskt synsätt och bejaka det fragmentariska hos de enskilda delarna, att måla de olika mycket så att det finns en rörelse i målningen där olika delar av motivet är skissade med kol och andra målade fullt ut med olja
– att visuellt och formellt låta dessa olikheter målas ihop och att de tillsammans kan skapa en berättelse och flera olika separata tolkningsmöjligheter som verkar parallellt, både synkroniskt och i kontrast med varandra.
Mina bildidéer kan börja med att jag upplever en viss ambivalens inför ett motiv, med de tematiska kontextuella associationer jag får av det. Exempel på sådana motiv är
– en bild från en utrikespolitisk blogg om en grupp människor som tagit till vapen för att strida för sin sak i Centralafrika
– i stort sett alla bilder av Anne Frank, Che Guevara, Vincent van Gogh
– ett bergslandskap där snö och glaciär smälter samman med klipporna i varma och kalla ljus och skuggpartier.
I dessa fall upplever jag både en attraktion och en vämjelse mot bilden. Den kanske känns förbjuden för mig att måla, för banal eller för laddad och det kan i sig vara inspirerande. Att ta fasta på ambivalensen och fördjupa sig i den, studera bilden och undersöka denna känsla genom att måla.
Tidningsbild från demonstration 2017. Demonstrationen var till minne av skotten i Ådalen 1931.
I samband med detta får jag en bild och en idé om hur det skulle kunna gå att måla detta. Ofta kan det dröja flera år från det att jag tagit eller inhämtat bilden från någon källa, med min egen kamera i en stad, från en demonstration eller på en vandring i fjällen. Det kan också vara en bild som flimrar förbi i nyhetsflödet, som bilden av en demonstration i Ådalen, till minne av de stupade och skjutna i Ådalen 1931. Bilden i kombination med ledartexten den ackompanjerade, som var skriven i en lätt hånfull ton, gav just en sådan ambivalent känsla. Jag fick idén om att måla demonstranterna i ett ännu större och kargare landskap där deras bräcklighet, och kanske också en slags meningslöshet, accentuerades. Denna kontrast och lätt alienerade känsla kan verka som inspiration för mig. Det var i det fallet också intressant att använda förlagor från olika tidsepoker. När jag målade tänkte jag på olika skeenden och hur olika de kan te sig beroende på vilken tid de sker i, och i vilken vi befinner oss när vi betraktar dessa skeenden. Det spelar en särskild roll vilket måleriskt språk och vilken accentuering, eller mer enkelt uttryckt i vilken historisk stil eller kombination av stilar av måleri som motiven är målat i. Jag känner efter att ha arbetat med ett motiv en ömhet inför förlagan och motivet. Det intresserar mig hur olika måleriska språk från olika epoker kan vara en del av samma bildyta och måleriska narrativ. Det är en emotionell postmodernism, där ”samplingarna” sker på allvar. Jag lever mig in i målningen jag gör och förlagorna blir levande för mig i målningen.
En förlaga kan utöva en suggestiv kraft på min hjärna. Ofta är det något i bilden och min relation till den som jag inte förstår. Något som pockar på min uppmärksamhet. Till exempel har målat av Pink Floyds skivomslag för albumet ”Animals” som föreställer Battersea Power Station i London. I detta fall är jag både inspirerad av själva temat på skivan, om alienation i vårt samhälle och konkurrensen i det och bland oss, och av livet så som jag föreställer mig i det i fabriken och runt omkring den.
You gotta be crazy, you gotta have a real need.
You gotta sleep on your toes, and when you´re on the street,
You´ve gotta be able to pick out the easy meat with your eyes closed.
And then moving in silently, down wind and out of sight,
You gotta strike when the moments is right without thinking.
And after a while, you can work on points of style,
Like the firm handshake,
A certain look in the eye and an easy smile.
You have to be trusted in the people that you lie to,
So that when they turn their backs on you
You´ll get a chance to put the knife in
You gotta keep one eye looking over your shoulder. You know its going to get harder, and harder and harder as you get older.
And in the end you pack up and fly down south,
Hide your head in the sand,
Just another sad old man,
All alone and dying of cancer
(ur ”Dogs” av Pink Floyd 1977)
Omslag till Pink Floyds album ”Animals”/Viktor Rosdahl ”Pigs on wings” (2015), olja på duk, 169 x 232 cm
Förlagorna till mina målningar skriver jag ut i olika storlekar. De kan sitta uppklistrade på väggen, stå i ett gammalt notställ bredvid målningen eller vara tejpade direkt på duken. För mig är det nödvändigt att arbeta med dessa förlagor ganska länge. Därför arbetar jag parallellt med flera målningar. Vissa målningar tar flera år att färdigställa.
Jag inspireras av både vyer och bilder, men kanske just av känslan av att inte förstå varför jag inspireras av något, då vill jag gärna undersöka det genom att måla det. Det är ett något som pågår över år, där motiv kan få återkomma och målas på ett annat sätt, i ett annat måleriskt språk och stil, och i en förändrad kontext. Jag målar ofta ihop flera olika motiv i samma bild så att läsningen och betraktandet av bilden förhoppningsvis kan störas ut och pågå i hjärnan på flera olika nivåer samtidigt. Det finns till exempel i målningen ”A certain promise of death and defeat” en formell koppling mellan de pakistanska demonstranterna som bränner en svensk flagga i protest mot Jyllandspostens publicering av Muhammedkarikatyrerna och de guldbruna löven som ligger i vattnet där den ljusblåa himlen speglas innan de sugs ner i ett hål, kanske en brunn utan lock, utanför min ateljé i Arlöv 2012–13. Detta hål i sin tur korrelerar till gruvhålen och den före detta diamantgruvan i Mirny, östra Sibirien som återkommer både målade och tecknade. Jag intresserar mig för aggressiviteten i rörelsen liksom kontrasten mellan det bräckliga och sköra i en mänsklig protest, i kropparna som samlas för en stund och sen försvinner. Ett bortglömt fragment för det mesta, gentemot fastheten och det långverkande i urgröpningen av jordskorpan, fullständigheten i omdaningen av landskapet. Människan som en samling energi, öppningar/hål, aggressivitet. Om man målar något med så kallat expressiva och svepande drag idag är det då en nyexpressionism, en kommentar på expressionismen eller en konceptuell blinkning åt den modernistiska hjältemyten? Är det helt enkelt en hyllning till färgens förförelse och den kreativa kraften, nära den barnsliga glädjen i att förstöra något?
Förlagor från Mirny, Pakistan och Arlöv/Viktor under arbetet/Viktor Rosdahl ”A certain promise of death and defeat” (2014), olja på duk, 159 x 270 cm
Slumpens måleri, som till exempel uppstår på golv i ateljéer eller på trasor där konstnärer torkar penslar, eller på containrar som skrapas mot varandra i år efter år, har länge fångat mitt intresse. Den linneduk som jag målade ”A certain promise of death and defeat” på kom till på det sättet. Jag undersökte hur det var att bryta upp mina motiv mellan collage och måleri, eftersom mina målningar på sätt och vis är som collage fast via handen och penseln. I arbetet med målningen ville jag undersöka massans psykologi och förlorandet av jaget i stunden. Jag hade sedan tidigare målat av bödlarna i 1500-tals målaren Dirk Bouts ”The Martyrdom av St. Erasmus” och frågat mig vilka val som styrde de som blivit bödlar. Jag valde bort prästerskapet, de höga herrarna, och helgonet själv för att fokusera på just bödlarna och arbetarna, mästerligt målade med sjumilablickar i ögonen. Jag levde mig in i dessa bödlar och målade in dem i olika slags universum och miljöer under flera år. På ett liknande vis vill jag gå in i massans dynamik i processen med ”A certain promise of death and defeat”. Vad som föregick hos de pakistanska männen, att det var en svensk och inte en dansk flagga de brände intresserade mig. Vad driver någon att va en del i en akt av kollektivt, politiskt och/eller religiöst raseri? Hur hade jag själv agerat om jag varit född på en annan plats eller i en annan tid?
Dirk Bouts ”The Martyrdom av St. Erasmus” (1458), olja på pannå, 82 x 145 cm
Målningen ”Jutesäck” har sin utgångspunkt i en bild och en notis från Dagens nyheter, om hur en pojke blivit fastknuten med ett rep runt ett träd och med händerna i en bräda, med en jutesäck över huvudet. Bilden talade till mig på ett obehagligt sätt och jag associerade till social dynamik, utsatthet och aggressivitet. Det är ämnen som man kanske inte förknippar med måleri idag men som finns i konst från sen medeltid, där smärtan hos den avbildade ibland kan symbolisera en biblisk och/eller allmänmänsklig berättelse.
Jag visste direkt att jag ville måla bilden av pojken men det dröjde som oftast ett par år. Först gjorde jag den som teckning med ett flertal billiga tuschpennor, vilka när de börjar ta slut kan få flera olika blålila toner. Jag ville få fram skogens täthet och hur löven, gräset och barken kunde bli som ett enda febrigt synintryck och på så sätt också överföra en del av berättelsen in i bildens gestaltning. Efter att ha visat målningen vid ett par tillfällen tog jag hem den till ateljén och skar ut målningen ur sin spännram så att den blev något mindre, för att komma från det förinställda format som hade varit dukens mått tidigare. Jag ville måla den med flera olika gråtoner och se om jag kunde bygga upp bilden på detta vis, ett sätt att måla som jag då undersökt i något år. Jag skalade bort annat ur motivet och målade in dimma i skogen på ett vis som påminde om hur vi ritade dimma runt berg och figurer i lågstadiet. Jag var fascinerad av barken på trädet i processen och det mörka fuktiga gräset, hur det känns när det fukten går igenom ens jeans, som det ofta gjorde på denna tiden när vi var ute och lekte i timmar bland skogsdungar och buskage i skymningen. På vägen till ateljén hittade jag en skål med ett vackert blommotiv på en ödetomt som jag brukade gena över. Jag visste att jag ville använda blommorna i målningen och de var det sista som tillkom i bilden.
Viktor Rosdahl ”Jutesäck” (2014), olja på duk, 140 x 140 cm/Förlagor: funnen skål och tidningsbild
”Bergslandskap med vilsen demonstration” med dess olika förlagor är ett försök att skildra ambivalensen av människan som politisk varelse. Drömmandet, det dogmatiska tunnelseendet, det lekfulla och det fasansfulla. Kontrasten mellan människans liv och görande som både en lekfull vagabond i solsystemet och jorden. Någon som kan forma och försegla sitt eget öde, gentemot landskapets fasthet, orubblighet och naturens kalla likgiltighet, som Werner Herzog har uttryckt det.
Jag fantiserar om samhället, världen, revolutioner, minnen, hämnd och utopi. Och om relationer och kärlek. Att måla är en perfekt symbios av att vara i drömmen i sinnet och samtidigt närvarade i nuets fysiska sinnlighet. Om denna målning kan sägas handla om något alls för mig, är det om en resa genom universum, den korta tidsrymden som är ett liv, det köttsliga mot det kalla och hårda, alltings kyla, och det inre kroppens värme. Något som jag återkommit till är ambivalensen till det politiska engagemanget som sådant. Jag vill föreslå att det är motivet som undersöks igenom att målas.
Det inre är ett mysterium, och jag anar att vi också påverkas av tiden och situationen i samhället vi befinner oss i, vilken grupp i samhället envar tillhör ekonomiskt och vilka förutsättningar som finns runtomkring en. Det är för mig en skillnad på medborgaren och konstnären. Som medborgare och individ förhåller jag mig inom de lagar som finns, även moraliskt. Som konstnär däremot tillåter jag mig att plocka isär saker och gå in i de närmre, utan civilisationens fernissa. Och det är i det gåtfulla i mitt medvetande, där jag hittar inspirationen och suggestion gentemot idéer om bilder.
I en ledartext med titeln ”Har vi sett världens mest patetiska demonstrationståg?” ironiserar skribenten över en liten demonstration till minnet av skotten i Ådalen 1931. Han beskriver deltagarna som ”ett fåtal ditresta yrkeskommunister, som fortfarande tycker att det är helt okej att syssla med diktaturromantik, och vifta med hammaren och skäran.” Som bild tycker jag att den är tankeväckande. Jag tyckte att bilden, och texten, poängterade på ett omedvetet sätt, hur ömkliga och fragila och vilsna vi som människor och individer kan vara på̊ denna karga planet. Det är som att bilden satte fingret på att vad vi än gör av våra liv, kan det framstå som ett litet irrbloss eller knussligt löv som flyger förbi i den stora kosmiska vinden av miljontals år. Finns det en poäng i att stå och frysa på ett kallt torg och sälja tidningar? Att demonstrera eller dela ut flygblad för någon fråga, att drömma om ett annat utopiskt samhällssystem? Är det galenskap eller ett riktigt och viktigt sätt att leva sitt liv?
Kontrasten mellan att vara ett hot mot en världsordningspolitiska system och att vara en liten grupp människor i snålblåsten. Hur är bästa sättet att leva och påverka som oppositionell inom rådande system? Det är en konflikt som är levande i mitt eget liv. Både i nuet och med min familj, som varit politiskt engagerade på ett sätt som gjorde att staten aktivt övervakade dem. De syriska flyktingarna som vandrar längs en bergsstig med en bombad moské i bakgrunden har sin egen historia. Jag tänker på människan som en flykting, som en vagabond och någon som fortsätter att kämpa och vandra vidare, mot alla odds.
Några av förlagorna till ”Bergslandskap med vilsen demonstration”
Viktor Rosdahl ”Bergslandskap med vilsen demonstration” (2018), tuschlavering och lack på duk, 170 x 232 cm
Ballongen i bilden fungerar för mig som en symbol för det uppfinningsrika och äventyrliga och dåraktiga hos oss människor. Tunt och fragilt. I den ser jag krascherna av våra projekt och lusten att fortsätta och att kreativt göra nya upptäckter. Om vi inte förgör varandra och planeten.
Jag hoppas att denna sinnesrörelse inför referensbilderna och vad de representerar är överförda i målningarna. Det är inte ens säkert att det gått eller ens är möjligt, men det var mitt mål.
Viktor Rosdahl
Mellan dig och mig 